Att slå en Hole in one är väl varje golfares dröm? Många säger att de varit nära, frågan är om det ens spelar någon roll att vara nära? Varje runda avslutas förstås med ett visst antal -om jag bara hade satt den putten eller inte skurit ut det slaget i äppelodlingen, då hade jag scorat riktigt lågt. Nä, att vara nära en Hole in one är blott värdet av att förhoppningsvis få glädjas åt en fin birdie. Att sätta dit den på ett slag är något att minnas för livet och aldrig sluta berätta om.

​

På Lilla Vik och Djupadal sätts det varje år många slag rätt i koppen. Våra fina greener och flitiga golfare är en förutsättning för detta. Visste ni att baserat på den statistik som finns så tar det normalgolfaren i snitt 200 år att slå en HIO? Spelar man 75 rundor om året så tar det kanske bara 30 år.

​

Tittar man tillbaka på våra HIO-tavlor så ser vi några namn som återkommer. Den mest förekommande är utan tvekan Acke Winquist som lyckats inte mindre än åtta gånger på Lilla Vik mellan 1959 och 1999. Det blir i snitt en vart femte år! Är detta enbart ett statistiskt undantag, resultatet av en högre golfmakt som höll sin hand över honom eller ett prickskytte utav rang på varje flagga? Troligtvis en kombination av allt detta.

​

Bodil Rosengren och Ronny Gummesson har också ett roligt rekord. Paret har gjort fyra var på Österlens GK. Jag kan tro att det är en del prestige i vem som gör nästa.

​

Under året som gick har vi fått inrapporterat ovanligt få HIOs av medlemmar, endast 5 stycken.  Birgitta Westberg började året i mars på hål 11 Djupadal, sen satte P-O sjöblom, Pelle Johnsson och Rolf Wikén också varsin fullträff under sommaren på Djupadal. Mats Ceder avslutade året  i november med att göra Lilla Viks enda, på Plöten! Grattis alla!

 

Funderar ni nu över hur ni skall kunna öka era chanser att göra en Hole In One så finns det vissa svar att ge: Spela ofta är det första, alltid sikta på flaggan ett annat. En känd sanning är att en boll som inte passerat hålet aldrig haft chansen att gå i.

​

Sen kan man gå till statistiken och se till att man har den på sin sida, då ser man att en järnsjua är det vanligaste vapnet och flest bollar som hamnar i hålet är av märket Titleist. Ansträng er extra mycket i juli och kanske augusti, tillsammans görs 43% av alla bragder dessa månader. Torsdag är den dag då stjärnorna oftast står rätt på himlen, ungefär var femte HIO görs på en torsdag. Till sommaren finns det fyra torsdagar i juli och lika många i augusti som ni redan nu kan boka in i er kalender för golf. Spelar ni Lilla Vik plockar ni fram järnsjuan på hål 3 som är där det sker oftast bland våra medlemmar och på Djupadal är det på hål 11 flest Titleistbollar rullar i hål. Gissar ni att Lilla Vik 16:e och Djupadal 15:e är svårast så gissar ni rätt, men en HIO är en HIO oavsett hål. Med allt detta sagt tror jag att lektioner hos Wistrand och mycket träning ger er bättre förutsättningar än att följa horoskop.

​

I klubbens Golfnytt, klubbens jubileumsbok och även Svensk Golf nr 1 från 1946 skriver en av klubbens grundare och då vice ordförande Carl-Emil Polfeldt mycket roligt om hur det gick till när han slog en HIO på Lilla Vik. (Klicka för länk) Han kallar det förstås Eagle, vilket förvisso är sant men jag tror att det är få som väljer att kalla en HIO för Eagle idag. Vi har förresten ettor registrerade på både Lilla Viks 9:a och Djupadals 13:e. En sådan hade kanske Polfeldt kallat för en albatross istället för Hole in one.

Kamrer Carl-Emil Polfeldt var som sagt en av grundarna till Österlens Golfklubb. Han var kontorschef på Ehrnbergs Läderfabrik inne i Simrishamn. Ehrnbergs Läder var de som ursprungligen betalade för marken som köptes in för att inrymma de första sex hålen på Vik. Läs och roas åt hans härliga beskrivning av händelsen, om hans våndor med att behöva bjuda paret Lehmann på Champagne inne på Svea i Simrishamn och hans beskrivning av lyckan med att göra en HIO samt hur den självklart skall värderas i förhållande till andra stora händelser i ett värdsligt liv.